Jag kan ju!
Med hela mitt hjärta vill jag gå ner i vikt. Bara för min skull.
Jag KAN gå ner i vikt. Jag vet att jag kan. Det har jag bevisat också.
Jag kan göra precis vad jag vill, bara jag VILL.
Vill så gärna. Snälla Snälla Malin. Gör något nu. Innan det spårar ur mer.
Bulle
Känner mig som en ballong. Uppblåst. Varför varför varför???
Förstår inte vad jag tänker liksom. Mina tankar styr och straffar mig för inget speciellt. Önskar jag bara kunde ta bort alla 8-10 extrakilon jag har på min kropp och slänga iväg dom. Men inget är enkelt här i livet, I know that.
Min valborg har varit trevlig iallafall, har underbara vänner som bjöd på kramkalas. Men samtidigt finns den där personen inom mig som skriker fula ord åt mig. FETTO FETTO FETTO, Fan vad ful du är, Du förtjänar inte detta, Gå härifrån, Låt dina vänner ha kul utan dig för du spelar ändå ingen roll, Ingen bryr sig om dig, Ful ful ful, Äcklig.
Ska försöka komma på bättre tankar. Godnatt.
Tankar. Djupa sådana.
Hur många av er förstår känslan av att aldrig vara nöjd med sig själv? Känslan av att aldrig ha självförtroende att visa vem man verkligen är.
Varje dag tittar jag mig i spegeln och ser en människa som har så mycket inom sig men som aldrig vågar visa det. Rädsla.
Jag har inte kontroll över mig själv ibland. Jag har gjort så mycket dumt mot mig själv som jag har tagit skada av, både fysiskt och psykist. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så här.
Jag är övertygad om att jag lider av en ätstörning. Jag har satt diagnos på mig själv, vilket man kanske inte ska göra. Jag vill ha hjälp och jag behöver det. Men jag är så rädd. Jag vill fixa det på egen hand, men det går inte så bra. Jag hetsäter, jag går upp och ner i vikt, jag får fruktansvärd ångest då jag äter för mycket, jag tänker konstant på min vikt, är sjukt fixerad av min kropp, jag får för mig att jag väger över 100kg etc etc.
Jag vill med mitt hela hjärta bli frisk från detta och acceptera mig själv precis som jag är, men jag tror inte jag kan klara det på egen hand.
Vi hörs lite senare, måste rusa. Skriver mer senare hur jag känner.
Kämpar på
Har tränat bra i 4 dagar och har ätit okej. Känns bra faktiskt. Detta har resulterat -1kg!
Försöker hitta någon slags balans. Jag vet att jag kan gå ner i vikt, men jag har klart bevisat nu att jag inte är så bra på att hålla vikten.
Tog en paus med badmintonen för någon månad sedan eftersom jag inte hade varken ork eller tid, även för att jag inte mådde så bra. Under hela sommaren och hösten har träningen bara varit som en börda.. Har inte orkat alls.
Det jobbiga har varit att jag har sett mig själv bli större och större, men inte gjort något åt det. Okej, jag är långt ifrån där jag var innan jag gick ner i vikt. Men fortsätter jag som jag gjorde nyss, så kommer jag snart vara där jag en gång startade. Det tar på krafterna, både fysiskt och psykist.
Det gör mig frustrerad.
Jag vill inte att min vikt ska gå upp och ner hela tiden. Vill ha den på en bra och hälsosam nivå livet ut.
Men vad ska jag säga..? Jag älskar mat.
Usch
Det känns inte bra när man ställer sig på vågen och den visar + 6kg.
Kanske dags att ta tag i det igen?
brabraaaaa
Gör det, jag lovar att det hjälper. Nu vet mamma om många av mina djupa hemligheter och fan vad det känns bra.
Ett bakslag
Som rubriken lyder, ett bakslag..
Jag har gått upp 1kg sen förra veckan och jag väger nu 67kg.
När sånt här händer så får man verkligen ångest. Jag mår skitdåligt över det, även fast jag vet att det inte är hela världen. Jag tänker hela tiden på varför åt jag chipsen? varför åt jag pizza igår? osv..
Jag har inte tränat på ungefär en vecka heller, så det är inte så konstigt att jag har gått upp. Kanske var det för att jag la ner en stor del av bloggen och inte kontrollerade hur mycket jag åt eller tränade. Eller så fanns inte orken där bara.
Men jag tänker inte ge upp, det tänker jag aldrig göra. Aldrig.
Jag vill ju det här!! Varför kan jag inte samarbeta med mig själv ibland? Mat är som en drog för mig. Precis som alkohol är för en alkolist. Det är så jäkla svårt, och jag kommer få kämpa med det här hela mitt liv. För om jag missköter mig en gång, så börjar det sakta men säkert gå överstyr. Det är jag så otroligt rädd för, att jag ska komma tillbaka till mitt gamla liv.
Jag vet ju att jag kan, varför gör jag det inte hela tiden? Varför äter jag inte nyttigt? Varför rör jag inte på mig varje dag? Svaret på dom frågorna vet jag inte. Det går inte att förklara. Man blir så galen på sig själv när man misslyckas. Även fast jag bara har gått upp 1kg så känns det som om jag har misslyckats. Men jag TÄNKER verkligen inte låta det här slå ner mig. Jag ska komma tillbaka, jag ska nå mitt mål. Jag ska hitta mig själv och visa världen att jag finns. JAG SKA KLARA DET!! OKEJ???
Jag tror jag bara behöver någon som stöttar och hjälper mig. Det handlar mycket om det psykiska och därför kanske en psykolog kan vara bra? En idrottspsykolog kanske?
Jag och en av mina vänner kanske ska få arbeta med skidskytten Helena Jonssons idrotts(?)psykolog. Tror jag... hehe..
Det skulle säkert hjälpa.
För nu jävlar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
slutet på bloggen?
Jag börjar till och med fundera på om jag ska lägga ner bloggen, varför ska jag sitta och skriva en massa som tar skitmycket tid och som folk inte bryr sig om. Jag har knappt 20 unika besökare varje dag och jag får typ 3 kommentarer i veckan. Det känns så meningslöst om ni förstår vad jag menar
Jag måste verkligen satsa allt i skolan nu, iofs tar det inte lång tid att skriva ett blogginlägg, men man oroar sig hela tiden för att man inte har uppdaterat tillräckligt ofta eller ha skrivit ett bra inlägg.
Detta blir absolut inte mitt sista inlägg, jag kommer skriva när jag har lust och planerar att fortfarande ha kvar vägningarna på söndagar. Ni som vill får fortsätta följa mig, ni andra gör som ni vill.
Ärligt talat så orkar jag inte skriva mer, ni har nog fattat vad jag vill komma fram till.
Vi hörs när vi hörs..! ♥
Man ser med olika ögon
Det är konstigt. När jag tittar på mig själv i min gamla vanliga spegel så ser jag inte den smala jag. Jag ser fortfarande mig själv som tjock.
När jag tittar i andra speglar som jag aldrig brukar titta i så ser jag hur smal jag har blivit. Jag är inte tjock längre. Okej, jag är inte pinnsmal, men jag är inte tjock.
J A G Ä R I N T E T J O C K
Jag förstår det inte ännu. Det är sant. Jag är smal.
Jag måste säga det till mig själv högt. Jag måste förstå. Jag måste inse att jag är smal, annars kan jag inte vara glad över det. Innerst inne vet jag.
Innerst inne.
Finaste ordspråket
En vän är den som vet allt om en, men fortfarande tycker om en
♥
wow
Don't give in
Wipe your eyes and remember you're better than this
Let them know that they took their best shoot and they missed
dålig dag?
jag känner mig jättekonstig. jag är stressad, förvirrad, ledsen, galen, frustrerad på en och samma gång. Jag vill gå och sova, men nejdå, jag måste plugga.
livet äger verkligen ibland
tonfiskröra<3
Hej, jag har alldeles nyss ätit middag, det blev någon slags tonfiskröra med fullkornspasta! Gott var det!
Om ungefär 20min börjar den nya säsongen av Biggest loser, och jag sitter på helspänn!
Jag ska köra min kära motionscykel samtidigt, sedan ska jag antagligen köra på min sidestepper och sen får jag se vad jag avslutar med. Något jobbigt ska det vara!!
Jag har tänkt på en sak.. Jag skriver bara det som är postivit med hela den här resan, jag skriver aldrig om hur jobbigt det kan vara ibland. Vissa dagar är bara så sjukt jobbiga att man nästan vill ge upp, men jag försöker vara stark.
Jag ska inte säga att det är lätt, för det är det verkligen inte, jag kämpar varje dag för att finna viljan och orken att fortsätta.
Jag har vissa dagar varit väldigt ledsen, men jag har inte skrivit om det i bloggen, jag vill inte sprida "dålig stämning". Men jag vill inte skymma undan med att det är så här.
Jag vill absolut inte att bloggen ska bli någon slags "depp-blogg". Jag vill inspirera människor att börja och då känns det fel att skriva om allt som är dåligt. Men jag vill bara att ni ska få veta att det är jobbigt ibland men det finns många saker som är underbara under en sådan här resa. Man lär känna sig själv på ett annat sätt och man kan få en slags kontroll över sig själv. Man börjar att älska sig mer också! Det har jag märkt, mitt självförtroende har börjat stiga men det kan bli mycket bättre!
Nu ska jag springa till tv:n för nu börjar biggest loser!
Ses<3
..
Ni får veta varför sedan
Mitt liv, min vikt, varför?
På min pappas sida finns det vissa personer som är en aning överviktiga och eftersom jag är väldigt lik min pappa så är det nog en bidragande faktor. Ibland önskar jag att jag var mer lik min mamma, för jag vet nästan ingen som är överviktig där.
En annan sak kan vara att jag har blivit delvis mobbad ( slag, fula ord, mm..) av min "bästa kompis". Det gjorde så att jag började tröstäta. Det fanns liksom inget stopp, jag bara åt och åt. Jag älskar verkligen att äta och det hände fleeeera gånger att jag köpte chipspåse efter chipspåse och satt och åt i hemlighet. Nu har jag inte ätit chips på över 3 veckor och det har nog inte hänt på.. ja, jag vet inte när.
Jag visste att det inte alls var bra, men ändå åt jag. Det här hände för... kanske bara en månad sedan, men jag har ändrat min syn på livet. Jag vet att jag inte kommer vara lycklig om jag fortsätter så som jag gjorde, jag kommer bli fetare och fetare. Vem vet, tillslut kanske jag dör av min övervikt. Är det verkligen vad jag vill? - Nej!
En dag, eller rättare sagt, en kväll, satt jag och klickade runt på youtube, jag kom till det här klippet:
Jag vet inte vad som hände med mig, men jag vart helt stum. Jag började tänka på mig själv, livet och vad jag har gjort emot mig själv hela mitt liv. Det var då jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att det är dags nu, jag är redo för en förändring. Jag kanske inte har varit redo förut, jag har försökt så många gånger förut, men det har alltid slutat med att jag har gett upp efter ett tag.
Den kvällen innan jag somnade, var jag så peppad att jag bara ville att nästa dag skulle komma så jag kunde visa vad jag går för.
Sagt och gjort, jag började, jag åt bättre mat och tränade. Samma dag kom jag på den briljanta idén att jag borde starta en blogg. I bloggen vill jag nå ut till folk HUR kämpigt det kan vara och visa att det går, bara man vill och hittar sin inre styrka, för du är starkare än vad du tror.
Ja, jag vet att jag har långt kvar på min resa, men jag är fast besluten om att jag SKA klara det. Jag har aldrig kännt en sådan stark vilja i min kropp förut. Nu när jag har lyckats gå ner 6,5 kilo så vet jag att det inte är omöjligt.
Nu när jag vet att det är flera personer som följer den största händelsen i mitt liv så kan jag ju inte sluta. Det är ni som får mig att fortsätta, det är era positiva kommentarer som peppar mig mest och jag kan inte tacka er tillräckligt för det!!
Jag börjar att få kontroll över mitt liv och jag är så otroligt lycklig över det! Nu vet jag att om jag fortsätter så här, så har jag en väldigt ljus framtid och jag kan knappt vänta tills jag har nått mitt mål.
I slutet av filmen så säger Jillian att hon vill att folk ska tänka: Why not me?
Varför ska inte jag klara av detta? Jag är absolut så stark att jag kan klara av det här, så varför inte?
Egentligen så kan vem som helst klara av det, bara man vill!
Efter jag såg detta klipp och biggest loser så har Jillian varit en viktig person för mig. Hon har själv kämpat med övervikt, och titta på henne nu, en av världens mest kända fitness personer! Hon är min stora förebild. Tack Jillian!
Jag har nu suttit och skrivit i snart en timme på det här inlägget. Men jag vill att människor ska få en bättre bild av mig och min blogg.
Jag hoppas ni uppskattar att jag skrev det här och kanske själv hittar någon slags motivation till att bli den person ni vill vara:)
Tack än en gång för att ni finns där och stöttar mig!
love u guys!
